Så gick det till när farfar var ung

Här under denna flik kommer jag att berätta om vad som hände omkring bageriets verksamhet förr och nu. Mycket jag kommer att nämna är i skrift på riktig skånska så jag hoppas att ni förstår vad jag skriver.

Jag har ju ganska lång erfarenhet av bageriets historia, både som barn och som arbetande. Jag drev själv bageriet i nästan trettio år från 1981 till 2010, då jag lämnade över rörelsen till bägge mina söner Johan och Daniel.

Skulle ni ha synpunkter eller några frågor, så är jag tacksam om ni gör detta på min privata e-mail, så slipper vi belasta företagets.

Jag hoppas att ni tycker att det skall bli en intressant läsning och ni följer med i historiens tidevarv.
Jag skall försöka att till en början göra en uppdatering en gång i månaden.

Ingvar Andersson

Mellbybagaren julskyltning på 50 talet

När julen nalkades var det en stor tid för julskyltning, så även i Södra Mellby. Det var mycket noga att skyltfönstren täcktes med brunt ogenomskinligt makulaturpapper, så att ingen skulle kunna kika in och se vad årets skyltning skulle bli. Det var likadant i alla byns 4 affärer, alla var lika hemlighetsfulla. I bageriet planerades det i flera veckor innan den stora julskyltningsdagen. Man sågade ut runda trätex skivor som sedan kläddes med marsipan och dekorerades till fina jultårtor. Man gjorde tomtar, och grisar i marsipan. Man bakade pepparkakor både stora hjärtan, gubbar och gummor och grisar, som sen dekorerades fint av florsocker. Man bakade bröd, lussekatter, och saffransflätor, och penslade det extra med brödglans, se de skulle se riktigt läckra ut, där de låg till skyltning i fönstret. Far han hade sågat till en stor masonitskiva som han la vid fönstret och förlängde fönsterkarmen. Mellan fönstret och disken var ett litet mellanrum som kunde passeras när man skulle gå på andra sidan disken. Detta mellanrum blev nu blockerat av fars masonitskiva. Den klädde han med fint julklappspapper och när han var klar kom mor in och fick syn på detta så sa hon, Nämen Agne nu kan man ju inte gå förbi där, du har ju blockerat gången hur skall man nu kunna kumma förbi där?, frågade hon. 
Ja, sa far, ha ska du där o gorra nu då?
Ja man behöver ju alltid kunna gå runt om man ska hämta nud po annra sian, sa mor.
Ja då får du väl lua runt om då, sa far.

Mor vände på klacken och gick därifrån, och skivan blev kvar där den var. Man skyltade upp med allehanda frukter som klementiner, dadlar, vindruvor, bananer, fikon, och allehanda nötter, som bara fanns på den tiden just över jul. Det sista far gjorde var och
klädde fönstret utifrån med grankvistar som han spikade fast i listen vid fönstret. Far och hammare har aldrig varit två saker som gick bra ihop, inte heller ett år, då han spikade ett spik för nära fönstret och det gjorde att fönstret sprack. Som tur var så fanns det en snickare, Alvin Persson i byn, som fick göra en akututryckning och sätta in ett nytt fönster samma kväll, så det blev julskyltning detta året också. När sen allt var klart långt ut på lördagskvällen, tog man bort papperet och gick ut på vägen och tillsammans tittade på vår egen julskyltning.
 
Sen var det dags för vandringen genom byn och titta på de andra handlarnas julskyltning. Det fanns då alltid mycket folk ute, som också kommit ut för att titta på årets julskyltning. Man träffades och pratade och alla som vi träffade tyckte att Mellbybagarens julskyltning var klart bäst. 

Det var vad de sa då till oss, men de sa kanske nåt annat när de mötte Pettersson, s. Larsson, s eller Månsson, s Men mor och far var glada, att de kunde lägga ytterligare en lyckad julskyltning bakom sig.

Från begynnelsen

Jag har nu skrivit en berättelse tidigare, men nu skall jag inte gå händelserna i förväg, så vi börjar om från början

Själva historien om Hanna och hennes far Per står att läsa om i historien: Det hände sig vid den tiden, När det nya kyrkbygget i Södra Mellby kom i gång år 1885 sysselsatte det många hundratals arbetare, som då behövde mat, och då började Hanna Månsson att baka bullar och ”fina” bröd, som hon sålde till byggnadsarbetarna, allt i sin egen lilla köksspis, och därmed startade hon nuvarande MELLBYBAGAREN.

Byggmästaren som byggde Mellby kyrka hade en murare som arbetade på kyrkbygget. Byggmästaren Peter Eneberg tyckte synd om Hanna, så han sa till en av sina murare att han på lediga stunder kunde gå ner till Hanna och bygga en liten stenugn, som skulle ligga på baksidan av huset.

När ugnen stod klar, gick hon sedan över att baka bröden i den, och så småningom började hon att baka lite finare kakor i den lilla spisen i köket. Ja, Hanna bakade och sålde bröd och bullar medan hennes man Anders, som fortfarande var skomakare, drog mest omkring i gårdarna i trakten och lagade seldon och skor. Hannas bagerirörelse var till en början blygsam för hon skötte även hem, man och än så länge tre barn. 

När Mellby nya kyrka stod färdig år 1887 måste Hanna skaffa andra avsättnings-möjligheter för sitt bröd. Barnen bar då brödet i korgar till Kivik och sålde det där. Brödet kallades då i folkmun för ”skomagarekagor”, eftersom Hannas man Anders fortfarande höll på med sitt yrke.

In på 1900 talet ökade brödförsäljningen och Anders måste sluta med sitt skomakeri och övergick att hjälpa Hanna med brödbaket. Han sadlade om och istället för skomakare blev nu Anders bagarmästare. Barnen Anders och Johanna deltog nu också aktivt i bagerirörelsen, medan den äldste sonen Per flyttade ut och blev lantbrukare i Västerstad.

Bageriet skaffades hästar och tillverkade en brödvagn, och började köra till Simrishamn en gång i veckan med ett lass bröd så stort som två hästar orkade dra. Och i Simrishamn sade man ”Mellbymannens bröd” och inte längre ”skomagarebrödet&quot”. Vid färden genom Simrishamn stod Anders Månsson på en liten tamp bak på den kurförsedda vagnen, som var tydligt märkt Anders Månssons Brödvagn från Södra Mellby. Sonen Anders skötte tyglarna och hade god hand med de båda vackra hästarna som hade gott hull, liksom den välmående kusken.

När Anders Månsson blev gammal, överlät han rörelsen, som då övertogs av sonen Anders Andersson, som precis fullgjort sin värnplikt, systern Johanna hjälpte även till med
brödbaket. Anders fortsatte att sälja bröd med häst och vagn och han fortsatte att sitta på kuskbocken, men nu hade han en anställd dräng som övertagit försäljningen och liksom Anders, stå på tampen för att lätt kunna hoppa av och på och besöka kunderna i husen. Anders gifte sig den 15 juli 1913 med en flicka från Brantevik vid namn Angeliè. Anders och Angeliè var min farmor och farfar.

Angeliè s far Adrian Nilsson var skeppare på flera skutor som var hemmahörande i Brantevik. Även hennes bror, Arnold var också till början skeppare och hade egen skuta.

Fortsättning följer………………

Hemsida & Design av Intendit Webbyrå